Dag 1 med Provera

Idag tog jag första och andra tabletten av Provera.

Fick dock lite ångest när jag av utan anledning bara fick för mig att göra ett ägglossningstest och upptäcker en stark stegring på det, vilket skulle kunna tyda på att ägglossningen kan inträffa inom ett par dagar. Liksom, om det nu inträffar och jag mot alla odds skulle bli befruktad, så orsakar jag en abort, i o med att jag tar Provera nu. Så jag försöker att tänka på annat istället och se det som så att OM det skulle hända, så borde vi lyckas bli gravida när jag börjat äta Pergotime. För det stimulerar ju igång ägglossningen. Kanske blir det flerbördsgraviditet? Ja, vad det än blir, så spelar antalet barn ingen roll, huvudsaken är att de mår bra. Kärlek finns det gott om, så det både räcker och blir över.

Blev lite orolig när jag läste om biverkningarna på Provera.


Vanliga (fler än 1 patient av 100): Viktökning, nedstämdhet, huvudvärk, bröstspänningar, illamående, oregelbunden blödning, smärtsamma menstruationer, vätskeansamling i kroppen.

Mindre vanliga (färre än 1 patient av 100 men fler än 1 patient av 1000):
Minskad sexuell lust, akne, håravfall, påverkan på leverfunktionen.

Sånt som händer..

Idag var det egentligen meningen att jag skulle börja ta Provera, för att sätta igång min mens.. Men, min underbara sambo tyckte att jag behövde sova ut istället, så jag fick sovmorgon. Och det klagar man ju inte över. Så imorgon ska jag börja med dem istället. Ser verkligen fram emot det, vill se hur det kommer att kännas, eftersom jag fortfarande har ont efter spolningen. Och det känns som mensvärk. Undra om det kommer förvärras sen när mensen kommit igång igen eller om det kommer kännas lindrigare? Tankarna går på högvarv hela tiden känns det som. Finns så mycket som jag undrar över och som jag är nyfiken på..

• Kommer graviditeten vara likadan som den förra?

• Hur kommer jag upptäcka och/eller misstänka graviditeten?

• Kommer jag uppleva samma symtom som med förra graviditeten? 

• Hur kommer jag känna när vi äntligen får vårt efterlängtade plus?

Det är som sagt många tankar och frågor, dessa är bara några stycken utav tusen.. Jag hänger jätte mycket på Familjeliv, det är så skönt att kunna ha fler att prata med, som är i samma situation. Som genomgår samma sak som vi. Man inser att man inte är ensam om att behöva genomgå utredning och ta hjälp av läkemedel för att kunna bli gravid. Och det känns jätte skönt. Det får mig att slappna av mycket mer. Vissa dagar så känner jag mig helt misslyckad som kvinna, att min kropp sviker mig och min sambo, att alla mina hormonrubbningar orsakar så mycket problem, att vi inte kan bli gravida på naturligt sätt och helt spontant. Och det känns jätte jobbigt vissa dagar. Det är då jag även är tacksam över att Daniel är den han är, att han stöttar mig och säger att det inte gör något, att det inte är mitt fel och att jag inte kan rå för det. Och han är inte heller negativ över utredningen. Han är en sån ängel, han finns verkligen där för mig i jobbiga situationer och han överger mig inte när jag har det som jobbigast. Det är då som är mig som närmast. Han är min allra bästa vän och jag älskar honom av hela mitt hjärta. En bättre pojkvän/sambo kan jag aldrig önska mig. Han är allt jag vill ha, personen som jag vill leva resten av mitt liv med, spendera min vardag med, gå igenom bra och dåliga saker med, gråta och skratta med och bara njuta av framtiden med.

* Han finns där i alla lägen. Och det är ovärderligt! *

Tack för att du finns älskling. Tack för att du är min.
Och tusen tack för all den kärlek du ger mig.

♥ Daniel, den bästa som finns ♥  

Vår väg har börjat..

Som Daniel skrev så har vi påbörjat vår utredning nu och två besök är avklarade redan. På senaste besöket så genomgick jag en spolning av mina äggledare och jag kan ju bara upplysa om att det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande ont och ibland är det outhärdligt. Jag har även börjat blöda och det oroar mig. Jag ska ju börja äta Provera imorgon för att sätta igång min mens igen. Jag gjorde spolningen när jag var på CD10 och idag är jag på CD 12. Är det mensen som har kommit igen eller är det bara en blödning efter spolningen? Hur som helst, jag ska äta Provera för att få igång min mens igen, just för att jag ska börja en kur med Pergotime, som ska stimulera igång min ägglossning. Jag har typ aldrig ägglossning och mina menscyklar är extremt oregelbundna, men det är ju tack vare min PCO. Men jag längtar tills min ägglossning kan komma igång igen. Läkaren berättade att jag skulle ta min första tablett av Pergotime när jag är på CD3 efter att mensen har kommit igång efter Provera-kuren. Och att jag sen borde ha ägglossning på CD14 ungefär. Och för att kunna få det bekräftat så ska jag gå och lämna ett blodprov på CD23 ungefär, så kan läkaren se om jag haft ägglossning eller inte, och om den är godkänd om jag får den. Om han inte godkänner den, så skulle han öka min dos av Pergotime till nästa omgång. Men det ska bli spännande och se om det räcker med en enkeldos eller om jag skulle behöva en dubbeldos eller kanske t o m en trippeldos Pergotime. Men det återstår att se, vi är inte där riktigt ännu.. Nu är det mensen som ska triggas igång först.

Känslorna kring ett till barn är jätte starka. Jag längtar så otroligt mycket och det känns så bra inom mig när jag tänker på att vi ska skaffa fler barn. Jag tänker tillbaka på förra graviditeten och minns hur bra jag mådde, trots att jag kräktes dagligen från vecka 7 - vecka 26. Men det var sååå himla värt det och jag skulle mer än gärna genomgå det igen många gånger om. Tänker jag på belöning jag får så känns allt underbart. Men visst, foglossningen skulle jag ju gärna klara mig utan nästa gång, då den påverkade mig väldigt mycket. Men även där så är det värt det, när man får en liten bebis till slut. Och det är också något jag ofta tänker på, förlossningen.. Sist så blev jag tvungen att förlösas med ett planerat kejsarsnitt, då han låg i säte och vägrade att vända sig. Genomgick ändå två stycken vändningsförsök, som bägge misslyckades. Så jag hade inget annat val. Men nu tänker man ändå på att det kan ju bli så igen, även om chanserna är mindre än 50% att nästa bebis skulle ligga i säte. Har också fått tillbaka tankarna om en vaginal förlossning, hur det skulle kännas och hur det skulle gå. Jag fick ju aldrig uppleva det sist. Jag kände mig liksom snuvad på den pga sätesläget. Men jag är nog mer orolig inför en vaginal förlossning än att få genomgå ett till kejsarsnitt. Jag är ju bekant med kejsarsnitt och så, det känns mer som ett tryggare alternativ. För liksom, tänk om värkarna skulle göra så att min livmoder skulle spricka pga ärret vid en vaginal förlossning? Det är min största rädsla. Men har man inget annat val, så blir det som det blir. Huvudsaken är att vi får en frisk och välskapt bebis, så spelar nog faktiskt inte tillvägagångssättet ingen stor roll egentligen.

Men det är minst 9 månader kvar tills den dagen kommer, så jag ska nog inte tänka och oroa mig så mycket för det just nu, jag ska försöka att slappna av just nu. Invänta och se hur det kommer att gå för oss. Lite nervös är jag dock inför en graviditet. Missfall och sånt är ju alltid ett orosmoment och det kan ju hända vem som helst. Riskerna är ju också vanligare än man tror, då 3 av 4 graviditeter slutar i missfall. Så med den statistiken så ska man nog vara väldigt glad över att man faktiskt hade tur vid förra graviditeten, att man fick en bebis och klarade sig ifrån missfall. Men nästa gång kanske man inte har lika tur..... Håller verkligen tummarna att allt kommer att gå bra. Ber till Gud nästan dagligen om att det ska vara vår tur att bli gravida och att den kommande graviditeten kommer att gå bra och att både jag och bebisen kommer må bra.

Många tankar... 

Steget mot att bli pappa börja bli en verklighet

I onsdags var den första dagen jag och Nathalie kom till gynkliniken. Vi gick igenom om vad som behövde göras för att Nathalie ska ha större chans att bli gravid. Vi velat skaffa barn ett tag och i onsdags blev det mer verkligt än någonsin, vårat första steg på vår resa till att skaffa ett barn tillsammans. Det kändes så rätt och i fredags kom vi tillbaka för att hon skulle genomgå en spolning av äggledare, vi fick bra nyheter att hennes äggledare var perfekta och jätte bra passage. Spolningen av äggledarna gjorde fruktansvärt ont på Nathalie, så jag satt bredvid henne och höll henne i handen och pussade på hennes hand och hade hennes hand mot min kind då och då. Jag vill vara med henne varje gång hon ska dit, för att skaffa barn är något man gör tillsammans. Det kändes jätte bra att finnas där för henne och kände att de inte fanns något annat ställe jag hellre skulle vilja vara på än där hos henne och hålla hennes hand.

Idag var vi hos Nathalies familj och firade hennes lilla syster Emma och Nathalies systerdotter Linda. Det var roligt att träffa hela hennes familj samlad för första gången och det var avslappnat och trevligt. När vi åkte hem åkte vi med hennes mamma inom City Gross och handlade lite gott till kvällen. När vi kom hem så va det Transformers filmen som gällde med massa volym och bas så soffan skakade och sen bara mysa och ha det jätte trevligt. Det kändes bra att jag äntligen fick ensamtid med Nathalie och då var jag jätte nöjd.